pysventil.blogg.se

Du ska vara snäll, men absolut inte för snäll. Då blir dina barn små minimonster som själviskt tränger sig före i kön till gungorna och kastar baklera på andra barn på öppna förskolan. Var heller inte för strict. Då är du en tyrann som kväver all fantasi och all kreativitet och dina barn slutar som kuvade skuggor av sitt forna jag.

Gör egen barnmat men tänk inte tanken att klutta ner geggamoset i små puttenuttiga burkar med egengjorda etiketter. Du är väl inte en sån där prettomamma? Undvik heller inte barnmatsburkarna för de är berikade med en massa nyttiga grejer. Du tänker väl dessutom på att a kan innehålla spår av b och c har kallats tillbaka från alla affärer eftersom de innehöll små mängder av d?

Gör inte för mycket men gör heller inte för lite. Tänk för allt i världen inte på att göra lagom då är du inte tillräckligt engagerad och lagom har vi fått nog av i Mellanmjölkssverige.

Gör karriär!!! Du är inte bara mamma, du är en egen individ med egna drömmar och ambitioner. Tänk bara på att inte låta avkomman vara på dagis, förlåt förskolan för länge. Då blir du en sån där karriärgalning som skaffar barn enbart för att lämna bort dem. Hämta dem inte heller för tidigt eftersom barn behöver lära och utvecklas i samspel med andra.

Ägna inte all tid åt dina barn. Då blir du till slut en patetisk figur utan egna mål och visioner. Dock bör du absolut inte lämna bort dem för att få lite egentid. Din själviska jäkel, hur tänkte du nu??? Dina barn är väl prio ett i hela världen utom när du ska göra karriär och vakta på att inte vara med dem för mycket. Du måste ju klippa navelsträngen någon gång och inte kväva dem i modersfamnen utan låta dem göra sina egna misstag och lära av dem.

Dra med dem på aktiviteter. Babyyoga? Öppna förskolan? Museum? Lekland? Badhus? Sagostunder? Babyrytmik? Barn behöver stimulans för att utvecklas och om du inte ger dem rätt förutsättningar NU kommer de att vara efter redan om några veckor. Djungelns lag gäller och bara de starkaste överlever. När du är i full fart med dina aktiviteter glöm då inte bort att låta dem ta det lugnt och varva ner i hemmets trygga vrå. Ha kvalitetstid, ensamtid, familjetid och egentid. Ja, eller hur var det nu med den där egentiden?

Fyll barnens rum med rättvisemärkta möbler, ekologiska kläder och nya, skinande pedagogiska leksaker. Köp dock inte allt nytt för då finns det en massa äckliga kemikalier i kläderna och dolda gifter i leksakerna. Dessutom är vårt konsumtionssamhälle inte bra för miljön. Affektionsvärdet i dina egna gamla leksaker är ju heller inget att förglömma. Du vill ju ge guldklimpen det bästa av allt men passa dig noga så att hen inte blir en bortskämd snorunge som alltid tränger sig först i ledet till mellanmålet. Har du dessutom tänkt på att du allt som oftast har någon form av skog eller park i närheten? Pinnar och kottar är faktiskt gratis och dög det åt våra föräldrar på stenåldern duger de lika bra åt våra barn i teknikens århundrade.

Visst är det klart som korvspad? Glasklart? Helt ofattbart att vissa inte hajar hur enkelt det är att vara mamma nu för tiden. Har du fortfarande inte förstått? Läs texten igen, jag menar vad finns det egentligen att inte förstå?

Eller så gör du som jag och skiter du i allt ovanstående. Kör ditt eget race. Gå på känsla och på vad som känns bäst för dig, ditt barn och din familj. Är det till exempel kul med babyrytmik? Uppskattar avkomman att sitta i ring med fjorton andra dreglande knottar och lyssna till Imse Vimse Spindel för förtioelfte gången? Fine, kör järnet men få inte dåligt samvete om du istället gör något helt annat. Det sin lilla tid innan jag fattade men sen slog det mig som en blixt från klar himmel. Det behöver faktiskt inte vara mer komplicerat än så.

Jag har aldrig varit den som har varit bäst. I lågstadiet var jag duktig i matte. Jag och Markus hade var sin mattebok med tal som de andra i klassen fattade nada av. När vi hade tabelltest var jag aldrig bäst, det var Markus. På mellanstadiet blev jag vald till elevrådsrepresentant men fick inte bli ordförande. Jag blev sekreterare och kom dessutom fyra i alla grenar på friidrottsdagen. De tre första fick ett diplom, jag fick vara Sven Nylander. På högstadiet var jag mångas vän men ingens bästis och på gymnasiet var jag lagkapten i basketlaget men en ganska medelmåttig spelare.

Jag är duktig i mitt yrke men långt ifrån de som lyfter den högsta lönen på min kommunala skola. Jag kan laga mat och gillar att baka men är ingen Leila eller Jamie Oliver. Jag kan många sånger men kan inte hålla ton. Jag har en symaskin men kan inte sy rakt och när jag en gång ritade en lastbil i en skog frågade en elev varför det gick en jättesköldpadda mellan granarna.

Jag är inte speciellt stark eller speciellt snabb. Jag har ingen självdisciplin och tänker varje dag att jag ska börja banta. Jag har inga gröna fingrar och min tumme sitter mitt i handen. Jag måste alltid bromsa i kurvorna när jag cyklar och jag tycker det är läskigt att köra bil när det är mörkt. Jag har inget lokalsinne och jag slarvar alltid när jag dammsuger.

Så träffade jag Ronnie och mot alla odds valde han mig. Vi fick två ungar tillsammans och slog oss till ro i Storvreta. Jag vill ofta sätta ut dem på blocket och jag pratar om dem som att de vore miniterrorister. Jag blir ofta trött på dem och jag skriker och skäller alldeles för mycket. Jag blir less av deras ständiga krav och jag får hål i huvudet av allt gnäll.

Dessa gnälliga miniterrorister är mitt allt. Jag älskar dem från månen och tillbaka 1000 gånger om. Jag skulle ställa mig framför en skenande flock gnuer för deras skull och jag är aldrig så lycklig som när jag får förmånen att tillgodose deras krav och behov. När de skrattar är det som att någon häller bubblande kolsyra innanför min hud och när de gråter, ja då gråter mitt hjärta med dem.

Av någon konstig anledning tycker dessa miniterrorister att jag är bäst. Efter att i 33 år strävat efter den positionen befinner jag mig där och jag är livrädd. Rädd för att misslyckas, rädd för att inte räcka till. Rädd för att fatta fel beslut och göra för mycket eller för lite. Mest av allt är jag livrädd för den dagen då de kommer att upptäcka att jag inte är bäst. Att jag är en person full av fel och brister och att jag som alla andra kan och kommer att misslyckas. Jag kommer att få kliva ner från min skimrande piedestal och sälla mig till världens alla övriga dödliga människor.

När den dagen kommer hoppas och ber jag att de inte kommer att klandra mig för alla fel jag har gjort och alla misstag jag har begått. Jag hoppas att de kommer att förstå att allt jag gjort, hur fel det än må vara har jag gjort av kärlek och omtanke. När den dagen kommer ska jag göra mitt yttersta för att komma ihåg det jag alltid tänker om min egen mamma. Jag tänker att jag är lyckligt lottad som har henne. Jag tänker att hon är en underbar person och en fantastisk förebild. Jag tänker att hur osams vi än har varit så vet jag att hon alltid finns där för mig. Jag tänker att hon varit, att hon är och alltid kommer att vara BÄST!!!