pysventil.blogg.se

Första gången var för några veckor sen. Den älskade lilla pojken började sin grovmotoriska bana genom att vända sig från rygg till mage. Åhhh så glad han blev. Jag med för den delen. Nu är vi tyvärr inte lika glada. Mer uttråkade av denna ständiga manöver. De gymnastiska övningarna följer ett givet mönster. Han vänder sig till magläge och ligger lyckligt och kvittrar i en minut eller så. Sen blir det jobbigt... Han börjar gnöla... Det blir jobbigare... Han börjar gnälla... Det blir superjobbigt... Han gallskriker och gungar frenetiskt fram och tillbaka. Jag vänder honom så han ligger på rygg igen. Det går några sekunder. Han vänder sig till magläge och ligger lyckligt och kvittrar i en minut eller så. Sen blir det jobbigt... Och så vidare, och så vidare FOREVER!!! En gång har han vänt sig tillbaka men det var bara röta. Flera gånger har han lagt en kräka när han ligger på mage som han sen doppar ansiktet i. Ännu fler gånger har jag fått bryt på denna evighetsmaskin till pojke och mellan sammanbitna tänder väst: När ska du lära dig vända dig tillbaka??? To be continued...

Som jag har funderat kring detta med rollekar. När man har två barn varav den ena mest ligger på rygg och tuggar på sina händer och den andra hittills mest har ägnat sig åt planlöst plockande med alla leksaker ser man lite fram emot den dag då rolleken börjar. För att förtydliga kanske jag ska säga att det är Alexander som ligger på rygg och tuggar händer och Esther som plockar och donar.

Nu har så dottern börjat så smått känna sig för i rollekens värld (här tolkar jag ordet rollek lite fritt) och OJ så spännande jag tyckte det skulle bli. När jag sen insåg att det är JAG som är förebilden för hennes lekar och hon tar efter MIG och MITT beteende så var det plötsligt inte lika roligt längre. Hennes favoritlekar just nu är:

1.       Sopa

2.       Handla

Ok du sopar för att du ser din mor göra det cirka 24 gånger om dagen. Detta gör hon för att hemmet ser ut som skit men trots det är hon för slö för att plocka fram dammsugaren och göra något ordentligt åt all smuts som ligger och drar på golvet. Lägg till att hon dessutom tappar hår och barrar värre än en julgran i januari så har du anledningen till att sopen ständigt åker in och ut ur städskrubben. Varför ens besvära sig med att ställa in den i städskrubben? Jo din mor är för slö för att ta ut sophinken för att kunna tömma skyffeln och därför åker den in i skrubben igen med all skit kvar i skyffeln. Detta har din mor lärt sig efter att du varit och vält sopen flera gånger och återigen spridit ut den slarvigt ihopsopade skiten. Hårstråna och dammet däremot fastnar i sopen och därför åker även den in i skrubben igen. Vem orkar dra bort det liksom? Tyvärr innebär detta att du inte får leka att du sopar med the real stuff utan du får snällt nöja dig med en fönsterskrapa med extra långt skaft som din sop. Döm om min förvåning när du häromdagen glatt hojtandes ”sopa, sopa” drog runt den geggiga, äckliga toaborsten på kakelgolvet inne på toaletten. En egen skyffel och sop i julklapp är ett hett tips från coachen.

Handlar gör vi i snitt två gånger om dagen. Detta är inte för att vi nödvändigtvis tycker att det är det roligaste som finns utan det handlar snarare om att din mors hjärna har krympt till en ärtas storlek och hon klarar inte längre av att gå till affären, veta att hon ska ha tre saker (exempelvis mjölk, bröd och äpplen) utan handlar glatt fiskbullar på extrapris samt lite tröstgodis, kommer hem, ska ta mjölk i kaffet, inser att den är slut och måste dra iväg till affären igen. Skriv en lista vore väl en smart lösning? Jo, om det inte vore för att din mor när hon väl är i affären glömt att hon skrivit nämnda lista och glatt handlar fiskbullar på extrapris samt lite tröstgodis istället för mjölk, bröd och äpplen som stod på listan.

Han är drygt fyra månader. Han har långt, svart hår som spretar åt alla håll och kanter. Han väger 7500 gram och är 63 centimeter lång. Han är stor för sin ålder. Han äter som en häst. Han har livliga bruna ögon. Han är min älskling. Folk tycker han är gullig. Det gör inte alltid jag. Han har ett skrik som kan väcka de döda. Han har 68 i klädstorlek men det är snart dags att byta. Han är duktig på att rapa. Han sover bra på natten men knappt någonting på dagen. Han kan inte greppa saker. Han tycker inte om att roa sig själv. Han har ett underbart leende. Han kan vara superdryg. Han är fantastisk. Han har långa tår och små öron. Han är min lilla (STORA) prins.

Alexander, mamma älskar dig, men SERIÖST!!! Hur mycket kan en unge bajsa? Det är ÖVERALLT och när man äntligen tror man torkat klart så kommer det mer. Och mer… Har man riktigt tur så kissar du rakt ut medan man håller på att torka som grädde på moset. Man ställs då inför valet att antingen kasta sig åt sidan a la cool fotbollsmålvakt eller stå kvar. Alternativ ett innebär att man måste sanera hela badrummet då det skvätter å sprutar som en fontän. Alternativ två innebär att man bara måste sanera sig själv. Vilket tror ni jag väljer?

Svar: För det mesta väljer jag alternativ två. Dock är detta val inte frivilligt utan jag är för trög för att inse vad som händer innan det är försent.

Ännu en sak man med förväntan sett fram emot. Jag kommer så väl ihåg den dag Esther sa mamma för första gången och jag verkligen förstod att hon menade mig inte vilken random sak som helst bara för att det var det enda ord hon kunde säga. Tiden stod stilla, vi tittade varandra djupt i ögonen och mös tillsammans i en dansande solstrimma av ren, oförfalskad glädje. YES, tänkte jag det har börjat. Språkutvecklingen är här och OJ vad spännande det ska bli.

Nu för tiden är det fortfarande väldigt spännande men inte på det sätt jag föreställt mig. Spänningsmomenten består i dagsläget av:

1. Hur många utbrott får den älskade dottern idag på grund av hennes inkompetenta mors oförmåga att förstå vad hon menar?

2. Hur många gissningar har den inkompetenta modern på sig innan den älskade dottern upplöses i tårar hysteriskt skrikandes NEEEEEEEJ!?

Det är inte helt lätt att navigera kring detta minfält av ord och uttryck som hon svänger sig med. Här kommer några exempel från EAOL (Esthers akademiska ordlista, tyvärr utan tillhörande förklaringar då ett ord måste granskas närmare för att den korrekta innebörden ska framstå).

1. Acka – backa, macka eller jacka, fråga publiken

2. Hotta – åtta eller potta, 50/50

3. Atten – Hatten (så benämns mössan) eller vatten, ring en vän

4. Nej – som kan betyda ja men sen blir nej för att återigen bli ja osv. Här har jag försökt byta fråga men snåljåpen ger mig inte mer än tre livlinor om ens det.

Oftast kan man utifrån sammanhanget lista ut vad hon menar så till vida att hon inte gör den absoluta favoriten: Frenetiskt viftande med handen, stirrande blick och ett monotont mässande av dä, dä, dä. För att ytterligare försvåra saken (här är vi uppe på miljonfrågan allra MINST) behöver saken hon vill ha inte finnas inom synhåll i den absoluta närheten, den kan lika bra befinna sig i ett annat rum eller till och med på ett annat våningsplan. Gud förbjude att flickebarnet själv ska tulta iväg på sina söta små ben för att hämta det som benämns dä, dä, dä. Nej, istället får den arma modern springa runt som en huvudlös höna, panikartat viftandes med allehanda grejer (hoppas någon är rätt eller kan distrahera). Allt medan dä, dä, dä stegras till DÄÄÄÄÄÄÄÄÄ, handen viftar än mer frenetiskt och ögonen verkar vilja poppa ur sina hålor. Den arma moder tredubblar sina ansträngningar medan hon inom sig ber samma bön om och om igen: ”Väck inte lillebror, väck inte lillebror…”. Slutresultatet blir allt som oftast detsamma, jag svarar fel, åker ner på noll kronor och får knappt ett handslag av den som leder frågesporten till tack för att jag i alla fall försökte. DET får de åtminstone i ”Vem vill bli miljonär”.

Ps. Svaret är JA, lillebror hinner vakna. Ds

Hej alla (eller få) läsare!

Efter år av uppehåll tänkte jag ge mig ut i bloggandets värld igen. Mycket har förändrats sen sist men en sak är fortfarande densamma. VÄNTA ER INTE SPECIELLT FREKVENTA UPPDATERINGAR!!!

Den här bloggen kommer att handla om mitt liv som småbarnsförälder, miiil från hur gulligt och underbart jag trodde att det skulle vara. Visst är det fantastiskt med två friska, härliga barn men livet som småbarnsförälder är inte den dans på rosor jag föreställde mig, det är JÄVLIGT HÅRT ARBETE!!!

Även om jag emellanåt kommer att låta otroligt negativ och pessimistisk får ingen någonsin tvivla på detta: JAG ÄLSKAR MINA TVÅ TROLL ÖVER ALLT ANNAT PÅ JORDEN. DE ÄR DET BÄSTA SOM HÄNT MIG OCH JAG ÄR SÅ TACKSAM ÖVER ATT JAG FÅR DELA MITT LIV MED DEM.

Om det nu mot all förmodan skulle komma en läsare till bloggen som inte känner mig ska jag dra en snabb liten presentation. Jag heter Agneta men kallas för Agge. Jag är 32 år och bor utanför Uppsala med min sambo och våra två barn, Esther som är född i mars 2011 och Alexander som är född i augusti 2012. När jag inte torkar bajs, klär på barn som är hala som ålar, trugar mat, sjunger samma sång hundra gånger om dagen eller drar syskonvagnen tills det värker i hela kroppen dvs. är mammaledig, då arbetar jag som lärare.

                       

          Esther                                                                Alexander

Bloggen kallas för pysventil av två anledningar:

1. Det är mitt forum där jag får pysa över all frustration och all kärlek jag har som småbarnsförälder.

2. När Alexander föddes fick jag en gratis babybox från apoteket. I den fanns måpnga roliga saker men det bästa av allt var EN PYSVENTIL – rektalkateter för engångsbruk. En liten grej som man stoppar in i rumpan på barnet för att den ska få lättare att prutta. Nu kanske alla i hela världen utom jag sett sådana men för mig var den helt ny. Vilken grej tänkte jag GUUUD vad folk hittar på.

ENJOY!!!

Mitt första inlägg.