pysventil.blogg.se

2013 – Platsen är Storvreta en och en halv mil utanför Uppsala. På ena sidan står Agge ”Mästerkocken” Högberg. Vid sin högra sida har hon kronprinsen Alexander ”Matvraket” Bäckgren. Vid hennes vänstra sida återfinner vi hennes främsta krigare Herr Mixerstav. På motståndarsidan återfinner vi diverse ingredienser som skall slaktas, kokas och sedan mixas för att falla kronprinsen i smaken. Efter en hel dags slit och ett slag som börjar fram och tillbaka bemästrar Agge och Alexander med hjälp av Herr Mixerstav sina fiender och står ensamma kvar på ett kaotiskt slagfält. Fienden är förpassad till frysen där de må vila i frid innan de intas av den hungrige kronprinsen.

Tilläggas bör att innan de förvandlades till puré var rätterna färgsprakande och faktiskt ganska fina. Sorligt egentligen hur en snygg lasagne kan förvandlas till brunröd, oaptitlig sörja bara genom Herr Mixerstavs fantastiska egenskaper. Kronprinsen åt dock denna sörja med god aptit. Som grädde på moset toppade vi med lite grönt snor dvs. ärtpuré. Jag vill bespara er anblicken av dessa sörjor och bjuder istället på en bild av slagfältet tillsammans med en minnesruna över motståndarsidans stupade tappra soldater.

Slagfältet i Storvreta efter The battle of the babyfood

Minnesruna över motståndarsidans stupade soldater

Alexander a.k.a Kronprinsen

a. Jag är för korkad för att förstå de skriftliga instruktioner som man får via brev och via deras hemsida.

b. Jag är för lat för att läsa pappren och klicka runt på den hemsida som är en djungel av flikar och länkar.

c. Den information och de instruktioner man får är alldeles för tvetydlig och luddiga för att vi med normal IQ ska kunna förstå och därmed göra rätt val.

Jag hävdar bestämt att det till 95% består av alternativ c och 5% alternativ b. Avvikande åsikter tas ej emot!!!

När man ringer möts man alltid av samma vänliga mansröst som frågar om jag vill ha ”Assistance in english??? Press one”. Efter det följer några sekunders väntan innan han monotont börjar rabbla de olika alternativ som finns och vad jag ska trycka för att välja respektive alternativ. När han är klar och jag har tryckt två (”Gäller det barn eller dig som förälder? Tryck två”) kommer vi vidare till nästa harang av alternativ. När han är klar och jag har tryckt tre (”Gäller det föräldrapenning eller annan föräldrapenningförmån? Tryck tre”) möts man allt som oftast av: ”Kundcenter har hög belastning. Var god försök senare”. Grrrr…

 Idag lyckades jag hör och häpna komma vidare till en nivå jag tidigare nosat på vid ytterst få tillfällen nämligen: ”För att snabbare kunna hjälpa dig ber vi dig knappa in ditt personnummer med tio siffror”. Glatt gjorde jag det och möttes sen av: ”Du har plats 418 i kön. Förväntad kötid är 47 minuter”. Skam den som ger sig tänkte jag och la ifrån mig telefonen och utförde diverse andra nyttiga sysslor såsom mobilspel och tidningsläsande. Med jämna mellanrum plockade jag upp telefonen för att höra den vänliga mansrösten med plågsam långsamhet räkna ner: ”Du har plats 409 i kön, du har plats 398 i kön” osv. Till slut såg jag ljuset i slutet av tunneln, krukan med guldpengar vid regnbågens slut glimmade med den mest förunderliga glans och fanns precis inom räckhåll när jag hörde: ”Du har plats åtta i kön”. ”YES”!!! Nu vågade jag inte släppa telefonen utan satt krampaktigt och tryckte den mot örat. Plötsligt hörde jag en röst… Tyvärr inte: ”Hej det är x på försäkringskassan vad kan jag hjälpa till med”? Utan ”AAAAAHHHHHHGGGRRRRRRHHHHHHHHHHHH!!! MAMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA”!!! Det var Esther, den stackars lilla sjuklingen för vars skull jag genomlidit hundra telefondödar i väntan på att få prata med en handläggare som vaknade ur sin skönhetssömn. Jag ställdes då inför två val:

1. Vyssa om henne så att hon får den sömn hon så väl behöver och kanske kan vara någorlunda pigg resten av dagen.

2. Prata med handläggaren och sen få dras med en gnällig, febrig, drygkotte resten av dagen.

PEST ELLER KOLERA!!! Mammahjärtat tog dock överhand och jag valde alternativ ett. Fem minuter senare sov hon sött men ögonblicket var förbi. Jag hade missat min plats i kön och nu måste jag samla krafter några dagar innan jag orkar ge mig in i det racet igen.

                                           Esther "Sämst tajming i världen" Bäckgren

Ps. Jag har full förståelse för att de har hög arbetsbelastning, det är ett klurigt jobb med en djungel av regler och bestämmelser och det finns många andra med långt viktigare ärenden än vad jag har. Dock är jag som många andra i grund och botten självisk och vill därför ha hjälp nu, nu, NUUUUUU!!!. Ds

Nu när det är dags för Alexander är vi mer garvade eller snarare glömska. Smakisar? Fyra månader? Vadå? Hur gammal är han? Augusti, september, oktober, november, december, januari snart FEBRUARI!!! Oj dags att börja. Han har ett helt annat intresse än vad Esther hade. Han smackar och smackar, munnen gapar som på en liten fågelunge och han behärskar sväljtekniken till fullo. Problemet är att den hönsiga mamman inte vill låta honom äta hur mycket som helst utan att se att magen hinner med. Därför får han till att börja med endast TVÅ FUTTIGA TÄRNINGAR MAT!!! Eftersom han kräver att inslevandet av maten sker utan minsta uppehåll är dessa två klickar slut på 0,5 sekunder samtidigt som jag får träningsvärk i armen av att skyffla in maten tillräckligt snabbt för att han inte ska börja illvråla. När det är slut tittar han på mig med anklagande blick. Snåla tant är detta allt jag får? telepaterar han ilsket till mig. Nu är det slut älskling kvittrar jag glatt och möts av jordens ILLVRÅL! Han tittar anklagande på mig och skriker för full hals att han vill ha mer, mer MEEEEEEER!!! Nu är väl detta ett tacksamt problem men ändå. Han behöver ju inte se ut som att han vill slå ihjäl mig för att jag vägrar honom mer ljummen, grön, snorliknande gegga dvs. broccolipuré.

Alexander "Matmonstret" Bäckgren

Helgen som var, var himla trevlig. För en gångs skull var vi inte på resande fot mellan Storvreta-Uppsala-Heby-Sala utan kunde i lugn och ro njuta av det hus vi spenderat alldeles för lite helgtid i. Som grädde på moset kom syster med familj på besök i fredags och sov över till lördag. Esther ÄLSKAR sina kusiner och att två av tre kom på besök och dessutom SOV ÖVER var ju som julafton och födelsedag i ett. Någonstans har jag läst att det är bra att förbereda barn på det som komma skall och som sann superpedagog (ironiskt uttryckt) har jag anammat detta till fullo. Fredag morgon upplyste jag min älskade dotter om att vi mot kvällningen skulle få besök av Liia (Lydia), Mejamejapeja (Meja), Oter (moster) samt Mobo (morbror). Genast drog tjatmaskinen igång: ”Liiiia, Mejamejapeja, Oter, Mobo, Liiiia, Mejamejapeja???” Detta i kombination med ett ivrigt spanande ut genom fönstret samt frenetiskt viftande med armar och ett gigantiskt leende.

Jag sparkade mig själv för min tanklösa information och upplyste med beklagande röst dotra min om att ”nej inte nu, de kommer sen, ikväll.”

Esther nickade förnumstigt och svarade ”ahhhhhh, sen, nu? Näe, sen.”

Jag gratulerade mig själv till den lyckade förklaringen och klappade mig själv på axeln i de cirka två sekunder det tog innan den väna flickstämman på nytt började rabbla: ”Liiiia, Mejamejapeja, Oter, Mobo, Liiiia, Mejamejapeja???”

Dagen gick och med alldeles för jämna mellanrum upprepades frasen ”Liiiia, Mejamejapeja, Oter, Mobo, Liiiia, Mejamejapeja???” Jag svarade omväxlande med sen, snart eller om en stund, fick hål i huvudet och kramp i öronen, dödade mig själv 1000 gånger jag BORDE fattat att det skulle bli såhär. Försökte allt jag kunde att distrahera henne vilket funkade i tre minuter innan tjatmostern drog igång igen. Jag dog 100 kvalfulla dödar samtidigt som jag var helt fascinerad över hennes uthållighet och acceptans av mina sen, snart och om en stund. Nu har jag lärt mig en sak: FÖRBERED INTE BARNET FÖRRÄN MAX EN HALVTIMME INNAN!!! Detta funkade utmärkt tills jag i måndags sa till Esther att vi skulle till öppna förskolan. I två timmar medans vi åt frukost, klädde oss, matade Alexander osv fick jag stå ut med: ”Suuunga, leeeka, oppaaa, gå nuuuuuuu!!!”. Vad tror ni jag svarade??? Allldeles riktigt SEN, SNART, OM EN STUND!!!

Esther "Tjatmonstret" Bäckgren

Konversation som utspelas flera gånger dagligen mellan mor (M) och dotter (E).

E. Uuuuääähhhhh

M: Ska mamma sätta ner dig på golvet?

E: Mmm

Jag sätter ner min älskade avkomma på golvet som hon bad om.

E. Uuuuääähhhhh

M: Vad är det? Du ville ju ner.

E. Uuuuääähhhhh

M: Ska mamma lyfta upp dig igen?

E: Mmm

Jag lyfter upp min älskade avkomma i min famn som hon bad om.

E. Uuuuääähhhhh

M: (Med något högre röstvolym än tidigare) Vad är det NU då?

E. Uuuuääähhhhh

Ska mamma sätta ner dig på golvet igen?

E: Mmm

Jag sätter ner min inte så fullt älskade avkomma på golvet som hon bad om.

E. Uuuuääähhhhh

M: Men va FAAAN!!!

E: Fan, fan, fan

Anledningen till dessa konversationer kan variera men det startar och slutar alltid på samma sätt. Jag försöker tillgodose min älskade avkommas önskemål efter bästa förmåga. Den älskade avkomman är dock inte särskilt samarbetsvillig utan ändrar sig på en nanosekund. Å ena sidan ligger det väl i en av de kvinnliga könets rättigheter att vara orealistisk och tvetydlig, å andra sidan kan man tycka att en flicka på 21 månader inte borde utvecklat dessa egenskaper till fullo riktigt än. Slutet på dessa givande samtal är alltså att barnets ordförråd utökas med nya svordomar samtidigt som modern i huvudet går igenom hundra olika sätt att strypa den älskade avkomman.

Jag kommer så väl ihåg alla tankar och funderingar jag hade när jag fick reda på att jag var gravid. Vilken otrolig lycka jag kände och vilken fruktansvärd skräck jag hade. Ska JAG verkligen bli mamma? Fjantiga lilla jag ska klara av att sköta, uppfostra och vårda en liten minime. Gahhh!!!

Dock såg jag inte längre än till förlossningen och hur jag och min lilla familj sen skulle leva på vårt rosa moln inneslutna i en stor bubbla av lycka och kärlek.

Bebben kom ut efter urakut kejsarsnitt. Jag blev sövd och förlorade en jäkla massa blod. Hon andades inte och hade dessutom en infektion i kroppen och fick vårdas på neonatalavdelningen i tio dygn. Jag blev själv sjuk och fick inte bo tillsammans med min lilla (stora 4400g 56 cm) prinsessa utan fick ligga ensam på BB och längta. Där sprack bubblan ganska abrupt! När det väl sen var dags att åka hem förintades snabbt det lilla av det rosa moln som fanns kvar.

Allvarligt talat…

Man vet inte vad trötthet är innan man får barn. Att natt efter natt stappla upp ur den varma, sköna sängen klockan 02.00, 03.30, 04.00 unt so weiter för att mata, stoppa i nappen eller vyssa en gallskrikande bebbe gör att zombier verkar mer levande än man själv.

Positiv aspekt: Zombier kan vara rätt gulliga!

Man vet inte vad kissnödighet är innan man får barn. Alexander ska äta och blåsan håller på att sprängas. Han suger å suger å jag lider och lider. Naturligtvis skulle man kunna ta bort flaskan för att gå och kissa men då förvandlas plötsligt det blida lilla gossebarnet till något som får Frankensteins monster att verka som jultomten och det är det inte värt.

Positiv aspekt: Knipövningar är ju alltid bra!

Man vet inte vad irritation är innan man får barn. Men snälla älskade lilla Alexander kan du SITTA SJÄLV i din babysitter i TVÅ SEKUNDER medan mamma häller upp den första av dagens 20 kaffekoppar? Men snälla älskade lilla/stora Esther kan du SLÄPPA MAMMAS BEN så mamma kan sätta ner Alexander så mamma kan hälla upp den första av dagens 20 kaffekoppar? Svar: Nej från den ena, illvrål från den andra.

Positiv aspekt: Kaffe är inte så nyttigt alla gånger.

Man vet inte hur det är att betrakta kroppens förfall innan man får barn. Håret faller av, tuttarna hänger, bristningar både här och där, en fet tjock rand på magen som aldrig försvinner, svullna fötter, pigmentfläckar i ansiktet, MAGEN PUTAR så hela jag påminner om en fotboll.

Positiv aspekt: Rund är också en form och bör ej diskrimineras genom att användas i negativa sammanhang.

MEN!!! Vet man å andra sidan vad ren, villkorslös, underbar kärlek är innan man får barn?

Svar: NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJ!!!