Äta bör man…
Nu när det är dags för Alexander är vi mer garvade eller snarare glömska. Smakisar? Fyra månader? Vadå? Hur gammal är han? Augusti, september, oktober, november, december, januari snart FEBRUARI!!! Oj dags att börja. Han har ett helt annat intresse än vad Esther hade. Han smackar och smackar, munnen gapar som på en liten fågelunge och han behärskar sväljtekniken till fullo. Problemet är att den hönsiga mamman inte vill låta honom äta hur mycket som helst utan att se att magen hinner med. Därför får han till att börja med endast TVÅ FUTTIGA TÄRNINGAR MAT!!! Eftersom han kräver att inslevandet av maten sker utan minsta uppehåll är dessa två klickar slut på 0,5 sekunder samtidigt som jag får träningsvärk i armen av att skyffla in maten tillräckligt snabbt för att han inte ska börja illvråla. När det är slut tittar han på mig med anklagande blick. Snåla tant är detta allt jag får? telepaterar han ilsket till mig. Nu är det slut älskling kvittrar jag glatt och möts av jordens ILLVRÅL! Han tittar anklagande på mig och skriker för full hals att han vill ha mer, mer MEEEEEEER!!! Nu är väl detta ett tacksamt problem men ändå. Han behöver ju inte se ut som att han vill slå ihjäl mig för att jag vägrar honom mer ljummen, grön, snorliknande gegga dvs. broccolipuré.
Alexander "Matmonstret" Bäckgren