Jag har funderat en hel del på syftet med att ha en blogg. När jag var i min ungdoms glans dagar bloggade jag lite men tröttnade lika fort som jag började. Jag har dock alltid tyckt om att skriva och när jag var föräldraledig med Alexander började jag bli sugen på att börja blogga igen.
När jag nu startat har jag valt en vinkling där jag driver med mycket, berättar ganska naket om hur jag känner och det är inte speciellt nuttigt och pluttigt på min blogg. Det är ett medvetet val och det är den bit jag väljer att dela med mig av. Den nuttiga och pluttiga biten behåller jag oftast för mig själv. Eftersom den är så underbar har jag inget behov av att dela med mig av den utan det är när miniterroristerna håller på att driva mig till vansinne som jag känner ett behov av att skriva av mig. Plötsligt känner jag mig lite mindre galen när jag skriver ner det som hänt med en (förhoppningsvis) gnutta humor.
Jag följer ganska många rosenskimrande mammabloggar där allt bara är fluffiga moln och såpbubblor. Jag pendlar lite mellan irritation och glädje när jag läser saker som att "Lilla hjärtat var vaken hela natten med feber. Visst är det jobbigt att inte få sova men att min lilla älskling har ont är ännu värre och när jag väl möts av hens ljuvliga leende på morgonen är tröttheten som bortblåst." Kräks... Eller?
I början kände jag så. Jag kände mig otillräcklig, ful, fet och som en värdelös mamma. Jag lagade inte långkok när Esther sov. Jag renoverade inte möbler hand i hand med Alexander. Jag gick inte på babyyoga eller babysim med nåt av mina barn och mitt hem är ALDRIG fläckfritt och välstädat.
Men när man väl börjar fundera tänker jag att dessa bloggar inte är så olik min egen. Alla älskar vi våra barn och vi väljer ut en liten del av den kärleken och gör den offentlig. Att vi sedan uttrycker oss på olika sätt och väljer olika vinklingar av småbarnslivet betyder inte att någon är bättre eller sämre än någon annan.
Om inte samhällets strukturer och måsten fick mig att tycka att jag är en rutten mamma som inte går på babyyoga skulle dessa bloggar inte röra mig i ryggen. Att vi småbarnsföräldrar är så duktiga på att ge varandra dåligt samvete är ju helt absurt. Alla vet hur otroligt jobbigt och fantastiskt det är. Om vi bara kunde klappa varandra på axeln och säga "Jag vet hur det är." när hen ligger på golvet och skriker hysteriskt istället för att höja ett ögonbryn, titta på vår (förhoppningsvis) något stillsammare avkomma, höja det andra ögonbrynet och sen fråga "Gör hen ofta sådär?" så skulle ju livet vara så otroligt mycket enklare.
Ingen är bättre på att se ner på småbarnsföräldern än just småbarnsföräldern. Allra hårdast dömer vi oss själva. Vi behöver inte omgivningens höjda ögonbryn, vi dör redan inombords bit för bit när hen vrålar.
Vi är alla fantastiska föräldrar babyyoga eller ej och ju snabbare vi lär oss att visa det för varandra desto bättre.
