Here we go again...
Alexander är sjuk. Vi tippar på tredagarsfeber, får se om utslagen kommer om några dagar. Han var hur pigg som helst i morse, sen pang boom över 40 graders feber och gnällig som satan.
När mina barn blir sjuka känner jag mig helt maktlös. Det finns inte speciellt mycket man kan göra. Bara försöka lindra så gott det går och låta sjukdomen ha sin gilla gång. Det är så synd om dem och de är så små och hjälplösa. Jag som ska vara deras klippa i stormen kan inte göra så mycket mer än att fresta med piggelin och vatten, krama och ge Alvedon.
Tyvärr kan jag inte heller hjälpa att jag tycker det är så FÖRBASKAT JÄVLA DRYGT när de blir sjuka. Jag vet att det kommer bli vakennätter och sömnlöshet. Jag vet att jag kommer få bära tills armarna domnar och få höra gnäll och skrik tills huvudet känns som en urvattnad, geggig och gammal disktrasa. Jag vet att det kommer vara snor, löst bajs och worst case scenario kräk överallt. Jag behöver än så länge inte vaba men i januari börjar både jag och Ronnie jobba och då är det vab som gäller. När barnen vill sova på mig är det mysigt de två första minuterna, sen blir det varmt, stelt och allmänt jobbigt. Jag vet att vi kommer få ställa in en massa roliga saker och istället vara isolerade hemma i vår lilla sjukbubbla.
Nu är det Alexander som är sjuk men detta riktar sig även till Esther.
Älskade barn: Jag älskar er över allt annat på jorden. Jag skulle hellre vara sjuk själv 100 gånger om än att ni ska må dåligt. Jag vet att ni har det mycket värre än vad jag har det men kan trots det inte hjälpa att alla dessa tankar ploppar upp i min bristpåsömnhålihuvudetallmäntförtvivlade lilla hjärna. Jag är långt ifrån perfekt. Jag gör så gott jag kan men många gånger blir det fel ändå. Esther och Alexander. Jag vet att ni ser mig som den som ska fixa det mesta. Jag älskar er, jag skäms över alla dessa tankar men jag är ingen övermänniska. Jag är bara mänsklig...
Alexander " Sjuklingen" Bäckgren
