I faderns och sonens och den eviga tårtans namn
Helgen som var hade vi dop och Alexander fick vatten på huvudet efter konstens alla regler. Släkten vallfärdade till Storvreta för att se det lilla gossebarnet bli upptagen i Guds församling och få dela den kristna gemenskapen i glädje och sorg. Typ… Efter ceremonin inmundigades alla kakor och bullar jag och mamma slitit ihop samt de otroligt fina och goda doptårtor som mamma och pappa så snällt bjudit oss på. Generellt var sällskapet otroligt dåliga på att fika och det blev HUR MYCKET SOM HELST KVAR!!! Visserligen hade ett gäng gäster tyvärr blivit sjuka men ÄNDÅ!!! Av de tre tårtor vi beställt gick en och en halv åt. Den halva åkte under resten av lördagen och nästföljande söndag in och ut ur kylskåpet och trugades runt bland de övernattande gästerna. Den blev gradvis mindre tills den så äntligen på söndag kväll efter en heroisk ätinsats av Ronnie till slut lades till den eviga vilan. Således återstod endast en. Både jag och Ronnie är så övermätta av fika, mat och godis att vi inte ens orkar tänka tanken att sticka kniven i den tjusiga skapelsen hur fantastiskt god den än är. Lösningen blev således att jag idag tog med den till mitt jobb för att glädja mina kära kollegor med något smarrigt i vardagen. När jag så står utanför skolans dörrar slås jag av den plötsliga och oväntade tystnaden. Byggnaden är tom och skolgården ligger öde. Va faaaaaan det är ju SPORTLOV! Nu står den eviga tårtan återigen i mitt kylskåp och lockar med sin gräddrika, sockerstinna uppenbarelse. Jag sätter nu mitt hopp till mammagruppen som kommer på besök på onsdag. Ärad vare Gud i höjden samt den som kommer hit och äter lite tårta.
Alexander Erik Ronnie Bäckgren
