pysventil.blogg.se

På indisk restaurang med Esther och två kompisar. 

Den gode...

... modern som hörsammar avkommans vädjan om att få följa med när mamma ska ut och äta middag med några kompisar. Mamman avstår dessutom från att dricka vin för att kunna ta bilen eftersom det blir bäst för avkomman. Dessutom vet mamman att hon istället för en helkväll med goda vänner kommer att få MAX en timme innan den älskade avkomman tröttnar.

Den onde...

... mamman som vägrar springa runt och busa på restaurangen utan istället tvingar dotra min att sitta på stolen och rita på en servett. Dessutom tvingade jag henne att smaka på den konstiga maten och till råga på allt fick hon inte sprätta mjölk på mina kompisar med sitt sugrör. Den onda drottningen i Snövit kan slänga sig i väggen.

Den fule...

... mamman beställde in en glass åt den älskade dottern som efter att den onde mamman slitit sitt hår uppförde sig exemplariskt. Man kunde beställa tre kulor glass för 69kr. Jag bad om en kula. Servitören svarar: "Det fixar vi." In kommer ett berg av glass med fyra kulor, grädde, krossade nötter, strössel och chokladsås. FUCK, vad kommer detta att kosta? Jag bad ju om EN KULA GLASS INTE MOUNT EVEREST.

När vi så ska betala  och dela notan och jag säger att jag ska betala för Mount Everest svarar servitören: "Det bjuder vi på eftersom hon är så söt." Till mig säger han: "Din mat blir 206 kronor", varpå Esther replikerar: "Du få betala mamma fö du ä ful." 

TACK FÖR DEN DU!

E: Mamma ja vill ha en lillebjoj.

Jag: Du har ju redan en lillebror.

E: Ja vill ha en till. Är han däj inne?

Pekar på min mage, går fram lyfter på min kjol och vrålar mot de nedre regionerna:

E: HALLÅÅÅÅÅÅÅ! LILLEBJOJ VA ÄÄÄÄÄ DU? 

Jag: Det finns ingen lillebror där inne.

E: Va ä han då? 

Jag reser mig, E tittar ner i toaletten.

E: HAN Ä BORTA, DU HA KISSA SÖNDEJ LILLEBJOJ HAN Ä DÖÖÖÖÖÖD!!!

En halvtimme senare på biblioteket:

Förälder till elev i min klass: Hej Esther var har du din lillebror?

E: HAN Ä DÖÖÖÖÖD MAMMA KISSA SÖNDEJ HONOM!

TACK FÖR DEN DU!!!

Esther "duharkissatsönderlillebrormamma" Bäckgren

Vid sju mötte jag upp Ronnie för att gå till restaurangen. Eftersom jag i vanliga fall äter runt halv fem när kidsen är hungriga var jag runt sexsnåret redo att dö av hunger. Således fick en cheeseburgare från McDonalds agera förrätt.

Väl framme vid restaurangen slogs vi av hur lugnt och tyst det var. Visserligen var lokalen knökfull, det pratades och skrattades, det slamrades med bestick och skrapades med stolar. Dock var det ingen som skrek, ingen som bråkade och ingen som gnällde = tyst för oss.

När vi väl hade beställt kände vi båda att vi hade svårt att slappna av. Vi ville båda springa omkring i lokalen och torka snoriga näsor och kladdiga händer. Vi ville skära kött i bitar och hälla vatten i glas. Vi ville förmana folk och uppmana dem att sitta ordentligt på stolen och äta med sina bestick. Till sist ville vi fråga folk om de ville ha bröden med eller utan kanter och om de behövde gå på toaletten.

Till slut lyckades vi slappna av och intog mängder av god mat och en gnutta gitt vin. När vi slutligen lallade hem vid tio tröttna och slitna möts vi av de första glada festprissarna som är på väg till nåt trendigt ställe för att ta kvällens första drink. När Uppsala på allvar börjar vakna och ladda inför helgen då är vi färdiga för sängen. När andra travar runt i sina festblåsor och vinglar runt på skyhöga klackar då längtar jag efter mina raggsockor och mina snoriga mjukisbyxor. 

Väl hemma däckade jag omedelbart bara för att per automatik vakna halv sju nästa morgon då A. Väckarklockan vanligtvis ringer B. Alexander vaknar och vill ha välling C. Esther vaknar och behöver kissa D. En kombination av samtliga alternativ. 

Tur att vi var barnlediga och kunde somna om 😃

I fredags åkte Ronnie till svärmor för att lämna barnen. På kvällen skulle han nämligen bjuda mig på restaurang för att fira den födelsedag som inte blev firad av honom eftersom han tyckte att den dagen var en alldeles utmärkt dag att operera blindtarmen på.

 

Hur som helst, i fredags var det dags och jag hade laddat och planerat i VECKOR innan. Min tanke var att jag efter jobbet (slutar 14 på fredagar) skulle åka in till stan, shoppa, flanera i sakta mak, göra allt det jag aldrig hinner och kan med två kids som spretar åt varsitt håll, ta en fika på tu man hand med mig själv, dricka kaffe i lugn och ro, moffa en stoooor bakelse och bara njuta av min #egentid.

 

När fredagen väl kom såg jag fortfarande fram emot allt jag skulle göra under eftermiddagen men när klockan väl var 14 slagen kände jag inte alls för att shoppa och gå på stan. Plötsligt kom jag ihåg hur trångt och varmt det alltid är i alla affärer, hur man får vänta på en kaffe i 100 år för att alla innan beställer komplicerade grejer som macchiato med extra skum och citronsirap typ. Sen kom jag ihåg hur alla kläder sitter som korvskinn eftersom jag fortfarande skyller på att jag "nyss" fött barn och hur speglarnas vinkling i provrummen alltid får mig att se ut som en falukorv iklädd stödstrumpa. Jag kom också ihåg att det inte går att flanera i sakta mak eftersom jag känner mig trängd av för mycket folk och bara vill lägga mig i fosterställning bakom klädställen inne på HM och gny som en liten hund. Sagt och gjort, jag blev kvar på jobbet två timmar till och satte in papper i pärmar och drack äckligt automatkaffe tillsammans med Yvonne.

 

När jag äntligen kom in till stan hade jag en diger lista på saker jag skulle köpa:

* Ny klänning till moi

* Doktorsväska i julklapp till Esther

* Matchande mössor (!) till barnen

* Affisch till Alexanders rum

* Shortbread till svärmor

* Fars-dags-present till Ronnie

 

Så här slutade det:

 

NOT!!!

Man känner sig som en disktrasa och ser ut som en golvmopp. Man mår som att man festat järnet i en vecka och humöret är lika ljust som Alexanders bajs efter att han ätit blodpudding. Ögonen fladdrar värre än en geting som desperat kastar sig mot fönsterrutan om och om igen. Kroppen känns lika spänstig som en bubblande surdeg och koncentrationen är ungefär lika exakt som svenska fotbollslandslagets backlinje. 

När man efter en sådan dag då man gullat, lirkat, förmanat och pushat 27 spretiga åttaåringar hälsas välkommen hem av sin egen avkomma med orden: "Mamma, jag vill flytta hem till Lydia och Mejapeja" då känns den tanken väääääldigt tilltalande. 

När musarm och tennisarmbåge är småpotatis jämfört med det som alla med barn i lekparksåldern drabbas av förr eller senare nämligen GUNGARM.

Man vet att man är småbarnsförälder när konstant sömnbrist är lika vanligt som akut chokladsug och en natts ostörd sömn verkar lika avlägset som fred på jorden, rent vatten åt alla samt att Pierce Brosnans sångröst i Mamma Mia ska anses som någorlunda ok.

När man för det mesta är en skrikande, tjatande och sur ragata som med fradgan sprutandes vrålar "Kan du någon gång lyssna på vad jag säääääger?".

Man vet det även när ens egen vilja bit för bit förintas tills det enda som återstår är en liten blöt fläck av det man från början hade tänkt.

Till sist vet man också följande: När den ena trotsiga, envis som synden, dryga gnällspiken försiktigt stryker mig över kinden och viskar "Mamma jag älskar dig" och när den andra vrålande, busiga slagskämpen kryper upp i knät och pussar en på munnen då är det värt allt och mer därtill. Man behöver inte mer hur snorig, smutsig, trött och frustrerad man än är.

Farmor är på besök och Esther bestämmer att vi ska leka huuvar (tjuvar) och poliser.

E: Mamma du ä huuvar.

Jag: Ok, vad är du då? 

E: Ja ä Pling å Plang (Kling och Klang) å Pippi.

Jag: Ok, vad är farmor då?

E: Ähhhh, en MOROT!!!

Å farmors vägnar: tack för den du!