pysventil.blogg.se

... or not.

Jag har länge funderat över när Alexander ska börja visa tendenser till att vilja äta vällingen själv. Ett tag trodde jag att han var som killar i allmänhet dvs nöjd med att bara låta sig servas utan att själv behöva lyfta ett finger. Nu när han börjar närma sig ettårsdagen har han hör och häpna börjat haja detta med att själv greppa flaskan och föra den till sin söta, lilla mun. Än så länge går det lite sisådär men viljan finns och övning borde trots allt ge färdighet, eller? Under en vällingsession med Alexander inträffar ALLTID ett eller flera av följande scenarion. Har man RIKTIGT tur drämmer han i med en home run och kör all in.

1. Alexander ligger på rygg, tar flaskan, öppnar munnen, för flaskan till munnen, missar munnen och petar sig själv med pipen till flaskan i ögat. A blir asarg, mamma skrattar, A blir ännu argare och kastar vilt skrikande ner flaskan på golvet.

2. Alexander ligger på rygg, tar flaskan, öppnar munnen, för flaskan till munnen, börjar äta, kommer på att det är alldeles utmärkt att vända sig runt på mage medan han äter för att sen börja åla. Vällingen slutar av någon "konstig" anledning att rinna in i munnen. A blir asarg, mamma skrattar, A blir ännu argare, hittar flaskan och kastar vilt skrikande ner flaskan på golvet.

3. Alexander ligger på rygg, sträcker fram armarna för att ta flaskan, missbedömer avståndet på ca 1,5 dm, missar flaskan som istället för att hamna i hans händer landar i hans fejs. A blir asarg, mamma skrattar, A blir ännu argare, hittar flaskan och kastar vilt skrikande ner flaskan på golvet.

4. Alexander tycker plötsligt att det är roligt att kasta ner flaskan på golvet. Mamma skrattar inte. Det gör Alexander samtidigt som han lömskt telepaterar payback's a bitch. Mamma skrattar fortfarande inte. A skrattar som fan och kastar ner flaskan på golvet en gång till.

5. Alexander ligger på rygg, tar flaskan, öppnar munnen, för flaskan till munnen, äter lite och kastar sen iväg flaskan i sängen så vällingen skvätter. A skrattar, det gör inte mamma. A fortsätter " den roliga leken". Mamma och Alexander plaskar till slut runt i en vällingpöl. A skrattar, mamma suckar och byter lakan.

Han är tyvärr för liten för att riktigt greppa detta med learning by doing, så tyvärr ser varje vällingpass mer eller mindre ut som ovan nämnda punkter. Själv roar jag mig med att i förväg tippa på hur många scenarion av fem möjliga jag ska få äran av att uppleva nästa gång. Nu är det snart dags för välling och eftersom han är ganska trött tippar (BER) jag om två av fem.

To be continued...

E: Mamma jag saknar min moter.
Jag: Moster kan tyvärr inte komma, hon jobbar.
E: Ja vill ha min moter, min moter ä snäll! Jag saknar min moter.
Jag: Kan du inte sakna mamma istället?
E: Nä jag inte sakna dig mamma, du inte snäll. Du säga ja måste plocka upp mina gräjer du inte snäll som min moter.

Ett ögonblicks stolthet över de långa meningarna sen mörker. Tack för den du!

...pling pling.

Esther älskar Pippi Långstrump. Hon tittar inte speciellt mycket på tv men när hon väl kollar är detta DET ENDA SOM DUGER! Dessutom snöar hon in på ett avsnitt i taget vilket gör att hon efter ett tag kan dem mer eller mindre utantill.

För tillfället är det Pippi går i affärer som gäller. I slutet av avsnittet berättar Pippi en historia om en kines för en flicka som letar efter sin pappa. Efter ett tag sätter hon ett finger i varje ögonvrå, drar dem upp och ner för att imitera sneda "kinesögon" samtidigt som hon sjunger tjing tjong pling pling pling plong pliiiing.

Detta är numer Esthers standardnummer. Man vet aldrig var, man vet aldrig när men plötsligt slår hon till. Det kan vara i mataffären, när jag hämtar på förskolan, i lekparken, hemma, ja VAR SOM HELST.

Tänk er följande scenario. Jag och barnen är på ICA Solen i Storvreta. Plötsligt kör hon igång och där går den asiatiska mamman med en halvasiatisk avkomma som glatt gör drar sig i ögonvrårna och sjunger tjing tjong pling pling.

SKÄMSKUDDE NUUUUUUU TACK!!!

...tycker jag är gott.

Alexander älskar päron. Om han ska kunna tugga bitarna måste de vara ganska mjuka. Han slafsar glatt i sig bit efter bit men så småningom tar det stopp även i hans mage. Eftersom han inte kan uttrycka med ord att han är mätt använder han ett ytterst tydligt kroppsspråk för att visa att han inte vill ha mer. En handling säger trots allt mer än 1000 ord.

1. A kastar iväg ett par bitar tvärs över bordet. Tilläggas bör att han kastar LÅNGT SOM FAAAN! Han är helt klart en blivande stjärna i kast med liten boll.

2. Han tar en eller flera bitar i varje hand och klämmer sönder dem till ett kladdigt, gojsigt mos.

3. Detta mos börjar han sen smeta runt i ansiktet, på halsen och bakom öronen. La grande finale är att han gnuggar in resterande mos i håret.

4. Om det nu finns någon bit kvar försöker han slå dem genom bordet genom att stenhårt banka på de stackars bitarna med handflatan. Päronbitar och päronjuice skvätter högt och lågt medan han skrattar och skrattar.

5. När jag böjer mig fram för att avbryta den roliga leken grabbar han tag i mitt hår och/eller mina kläder med sina päronkletiga fingrar.

Efter det följer en halvtimmes brottningsmatch som involverar mamma, Alexander, en vattenkran och ett gäng våtservetter men det är en annan historia.

Min pappa är ättestark, han kan bära både mig och Ahander på samma gång å göra ättehög fart när jag gungar. De kan inte du mamma du ha inga muckler för du ä liten som mig.

Jaha, tack för den du.