Det meningsfulla samtalet…
Konversation som utspelas flera gånger dagligen mellan mor (M) och dotter (E).
E. Uuuuääähhhhh
M: Ska mamma sätta ner dig på golvet?
E: Mmm
Jag sätter ner min älskade avkomma på golvet som hon bad om.
E. Uuuuääähhhhh
M: Vad är det? Du ville ju ner.
E. Uuuuääähhhhh
M: Ska mamma lyfta upp dig igen?
E: Mmm
Jag lyfter upp min älskade avkomma i min famn som hon bad om.
E. Uuuuääähhhhh
M: (Med något högre röstvolym än tidigare) Vad är det NU då?
E. Uuuuääähhhhh
Ska mamma sätta ner dig på golvet igen?
E: Mmm
Jag sätter ner min inte så fullt älskade avkomma på golvet som hon bad om.
E. Uuuuääähhhhh
M: Men va FAAAN!!!
E: Fan, fan, fan
Anledningen till dessa konversationer kan variera men det startar och slutar alltid på samma sätt. Jag försöker tillgodose min älskade avkommas önskemål efter bästa förmåga. Den älskade avkomman är dock inte särskilt samarbetsvillig utan ändrar sig på en nanosekund. Å ena sidan ligger det väl i en av de kvinnliga könets rättigheter att vara orealistisk och tvetydlig, å andra sidan kan man tycka att en flicka på 21 månader inte borde utvecklat dessa egenskaper till fullo riktigt än. Slutet på dessa givande samtal är alltså att barnets ordförråd utökas med nya svordomar samtidigt som modern i huvudet går igenom hundra olika sätt att strypa den älskade avkomman.