En helt ny värld…
a. Jag är för korkad för att förstå de skriftliga instruktioner som man får via brev och via deras hemsida.
b. Jag är för lat för att läsa pappren och klicka runt på den hemsida som är en djungel av flikar och länkar.
c. Den information och de instruktioner man får är alldeles för tvetydlig och luddiga för att vi med normal IQ ska kunna förstå och därmed göra rätt val.
Jag hävdar bestämt att det till 95% består av alternativ c och 5% alternativ b. Avvikande åsikter tas ej emot!!!
När man ringer möts man alltid av samma vänliga mansröst som frågar om jag vill ha ”Assistance in english??? Press one”. Efter det följer några sekunders väntan innan han monotont börjar rabbla de olika alternativ som finns och vad jag ska trycka för att välja respektive alternativ. När han är klar och jag har tryckt två (”Gäller det barn eller dig som förälder? Tryck två”) kommer vi vidare till nästa harang av alternativ. När han är klar och jag har tryckt tre (”Gäller det föräldrapenning eller annan föräldrapenningförmån? Tryck tre”) möts man allt som oftast av: ”Kundcenter har hög belastning. Var god försök senare”. Grrrr…
Idag lyckades jag hör och häpna komma vidare till en nivå jag tidigare nosat på vid ytterst få tillfällen nämligen: ”För att snabbare kunna hjälpa dig ber vi dig knappa in ditt personnummer med tio siffror”. Glatt gjorde jag det och möttes sen av: ”Du har plats 418 i kön. Förväntad kötid är 47 minuter”. Skam den som ger sig tänkte jag och la ifrån mig telefonen och utförde diverse andra nyttiga sysslor såsom mobilspel och tidningsläsande. Med jämna mellanrum plockade jag upp telefonen för att höra den vänliga mansrösten med plågsam långsamhet räkna ner: ”Du har plats 409 i kön, du har plats 398 i kön” osv. Till slut såg jag ljuset i slutet av tunneln, krukan med guldpengar vid regnbågens slut glimmade med den mest förunderliga glans och fanns precis inom räckhåll när jag hörde: ”Du har plats åtta i kön”. ”YES”!!! Nu vågade jag inte släppa telefonen utan satt krampaktigt och tryckte den mot örat. Plötsligt hörde jag en röst… Tyvärr inte: ”Hej det är x på försäkringskassan vad kan jag hjälpa till med”? Utan ”AAAAAHHHHHHGGGRRRRRRHHHHHHHHHHHH!!! MAMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA”!!! Det var Esther, den stackars lilla sjuklingen för vars skull jag genomlidit hundra telefondödar i väntan på att få prata med en handläggare som vaknade ur sin skönhetssömn. Jag ställdes då inför två val:
1. Vyssa om henne så att hon får den sömn hon så väl behöver och kanske kan vara någorlunda pigg resten av dagen.
2. Prata med handläggaren och sen få dras med en gnällig, febrig, drygkotte resten av dagen.
PEST ELLER KOLERA!!! Mammahjärtat tog dock överhand och jag valde alternativ ett. Fem minuter senare sov hon sött men ögonblicket var förbi. Jag hade missat min plats i kön och nu måste jag samla krafter några dagar innan jag orkar ge mig in i det racet igen.
Esther "Sämst tajming i världen" Bäckgren
Ps. Jag har full förståelse för att de har hög arbetsbelastning, det är ett klurigt jobb med en djungel av regler och bestämmelser och det finns många andra med långt viktigare ärenden än vad jag har. Dock är jag som många andra i grund och botten självisk och vill därför ha hjälp nu, nu, NUUUUUU!!!. Ds