Så kom du till oss...
... du älskade barn,
och grep våra hjärtan med kraft.
Med ens fick allting mera mening,
långt mer än det någonsin haft.
(Jessica Nilsson, Älskade barn)
Tänk att det redan har hunnit gå två år. Två fantastiska, jobbiga, underbara, uttröttande, förvirrande och roliga år. Två år sen vår lilla prinsessa gjorde entré med buller och bång. När man tänker tillbaka på hur det kunde ha gått, vad som kunde ha hänt om vi inte bott i Sverige med den fantastiska sjukvård vi har, då blir man än mer tacksam och förundrad över hur bra allt blev till slut.
Esther: Mamma älskar dig. Jag älskar dig när nu skrattar och när du skriker. Jag älskar dig när du tar min hand och stryker min kind. Jag älskar dig när du skriker åt mig och är så förbannad att du inte vet var du ska ta vägen. Jag älskar dig när du gör som jag vill och jag älskar dig när du trotsar. Ibland blir jag så trött på dig att jag bara vill gömma mig, men jag älskar dig ändå. DU ÄR BÄST!!!
Tänk att något som börjar så tokigt ändå kan sluta så fantastiskt!!!