Att vara bäst
Jag har aldrig varit den som har varit bäst. I lågstadiet var jag duktig i matte. Jag och Markus hade var sin mattebok med tal som de andra i klassen fattade nada av. När vi hade tabelltest var jag aldrig bäst, det var Markus. På mellanstadiet blev jag vald till elevrådsrepresentant men fick inte bli ordförande. Jag blev sekreterare och kom dessutom fyra i alla grenar på friidrottsdagen. De tre första fick ett diplom, jag fick vara Sven Nylander. På högstadiet var jag mångas vän men ingens bästis och på gymnasiet var jag lagkapten i basketlaget men en ganska medelmåttig spelare.
Jag är duktig i mitt yrke men långt ifrån de som lyfter den högsta lönen på min kommunala skola. Jag kan laga mat och gillar att baka men är ingen Leila eller Jamie Oliver. Jag kan många sånger men kan inte hålla ton. Jag har en symaskin men kan inte sy rakt och när jag en gång ritade en lastbil i en skog frågade en elev varför det gick en jättesköldpadda mellan granarna.
Jag är inte speciellt stark eller speciellt snabb. Jag har ingen självdisciplin och tänker varje dag att jag ska börja banta. Jag har inga gröna fingrar och min tumme sitter mitt i handen. Jag måste alltid bromsa i kurvorna när jag cyklar och jag tycker det är läskigt att köra bil när det är mörkt. Jag har inget lokalsinne och jag slarvar alltid när jag dammsuger.
Så träffade jag Ronnie och mot alla odds valde han mig. Vi fick två ungar tillsammans och slog oss till ro i Storvreta. Jag vill ofta sätta ut dem på blocket och jag pratar om dem som att de vore miniterrorister. Jag blir ofta trött på dem och jag skriker och skäller alldeles för mycket. Jag blir less av deras ständiga krav och jag får hål i huvudet av allt gnäll.
Dessa gnälliga miniterrorister är mitt allt. Jag älskar dem från månen och tillbaka 1000 gånger om. Jag skulle ställa mig framför en skenande flock gnuer för deras skull och jag är aldrig så lycklig som när jag får förmånen att tillgodose deras krav och behov. När de skrattar är det som att någon häller bubblande kolsyra innanför min hud och när de gråter, ja då gråter mitt hjärta med dem.
Av någon konstig anledning tycker dessa miniterrorister att jag är bäst. Efter att i 33 år strävat efter den positionen befinner jag mig där och jag är livrädd. Rädd för att misslyckas, rädd för att inte räcka till. Rädd för att fatta fel beslut och göra för mycket eller för lite. Mest av allt är jag livrädd för den dagen då de kommer att upptäcka att jag inte är bäst. Att jag är en person full av fel och brister och att jag som alla andra kan och kommer att misslyckas. Jag kommer att få kliva ner från min skimrande piedestal och sälla mig till världens alla övriga dödliga människor.
När den dagen kommer hoppas och ber jag att de inte kommer att klandra mig för alla fel jag har gjort och alla misstag jag har begått. Jag hoppas att de kommer att förstå att allt jag gjort, hur fel det än må vara har jag gjort av kärlek och omtanke. När den dagen kommer ska jag göra mitt yttersta för att komma ihåg det jag alltid tänker om min egen mamma. Jag tänker att jag är lyckligt lottad som har henne. Jag tänker att hon är en underbar person och en fantastisk förebild. Jag tänker att hur osams vi än har varit så vet jag att hon alltid finns där för mig. Jag tänker att hon varit, att hon är och alltid kommer att vara BÄST!!!