pysventil.blogg.se

... då kommer det mera. I BADKARET!!!

RIDÅ!!!

... dagens Alexander!!!

Han har taradammdammdammdaaaaaamm... BAJSAT FEM GÅNGER IDAG! Klockan är 13.43 och jag har sen i morse varit ensam hemma med båda barnen.

Tack för den du!

Alexander!

En dag kommer stunden när du kommer att tycka att din mamma är den jobbigaste person som finns. När jag pratar med dig kommer du inte att babbla och tindra med ögonen. Då kommer du att himla med ögonen, sucka, stöna och tycka att jag är dryg. Du kommer inte längre att söka mitt sällskap utan du kommer att vilja vara hemifrån så mycket som möjligt. Du kommer inte att vända dig till mig när du är hungrig eller törstig. Du kommer istället att dricka öl och äta pizza med dina kompisar. Du kommer inte längre att krama mig och pussa mig, du kommer istället tycka att jag är pinsam. Du kommer kanske till och med att skämmas för mig.

Den dagen och den stunden fruktar jag. Jag oroar mig för vad som kommer att hända samtidigt som jag fylls av tankar och spänning inför att se den pojke du kommer att växa upp till och den man du slutligen blir. Jag kommer alltid att finnas här för dig oavsett om du tycker jag är underbar eller pinsam.

Detta år har varit fyllt av mys, glada stunder, tårar, skratt och gråt. Det har funnits massor av kärlek och inte så lite frustration. Många gånger har jag velat sätta ut dig på Blocket och tusen fler gånger har hjärtat svämmat över av kärlek och förundran över vilken fantastisk liten person du är.

Grattis på födelsedagen min underbara lilla kille. Mamma älskar dig!!!

Idag roade sig Esther med att gå runt och prata i helehonen (telefonen). Följande konversation utspelade sig.

Jag: Vem pratar du med?
E: Jag pratar med dig mamma.

I telefonen:

E: Hej mamma! Hur mår du?
Jag: Hej Esther! Jag mår bra! Hur mår du?
E: Nääää mamma jag pjataj mä mamma då du inte pjata. Nu ja måste jinga igen.

Ringer igen.

E: Hallå mamma! Va du göra?
Jag: Hej Esther! Jag pratar med dig.
E: Nääää jag pjataj mä MIN MAMMA. Inte mä DIG!!!
Jag: Men jag är ju din mamma.
E: Jag veeeeeet!
Jag: Men då måste jag väl svara när du pratar med mig?
E: NÄÄÄÄÄÄ!!! NÄR JAG PJATAJ MED MIN MAMMA I HELEHONEN DÅ DU VAJA TYST. MAMMA DU FÅ INTE PJATA NÄR JAG PJATAJ MED MIN MAMMA. HÖR DU VA JAG SÄGER? DU VARA TYYYYYYYST!!!

Jaha tack för den du.

Alexander är sjuk. Vi tippar på tredagarsfeber, får se om utslagen kommer om några dagar. Han var hur pigg som helst i morse, sen pang boom över 40 graders feber och gnällig som satan.

När mina barn blir sjuka känner jag mig helt maktlös. Det finns inte speciellt mycket man kan göra. Bara försöka lindra så gott det går och låta sjukdomen ha sin gilla gång. Det är så synd om dem och de är så små och hjälplösa. Jag som ska vara deras klippa i stormen kan inte göra så mycket mer än att fresta med piggelin och vatten, krama och ge Alvedon.

Tyvärr kan jag inte heller hjälpa att jag tycker det är så FÖRBASKAT JÄVLA DRYGT när de blir sjuka. Jag vet att det kommer bli vakennätter och sömnlöshet. Jag vet att jag kommer få bära tills armarna domnar och få höra gnäll och skrik tills huvudet känns som en urvattnad, geggig och gammal disktrasa. Jag vet att det kommer vara snor, löst bajs och worst case scenario kräk överallt. Jag behöver än så länge inte vaba men i januari börjar både jag och Ronnie jobba och då är det vab som gäller. När barnen vill sova på mig är det mysigt de två första minuterna, sen blir det varmt, stelt och allmänt jobbigt. Jag vet att vi kommer få ställa in en massa roliga saker och istället vara isolerade hemma i vår lilla sjukbubbla.

Nu är det Alexander som är sjuk men detta riktar sig även till Esther.

Älskade barn: Jag älskar er över allt annat på jorden. Jag skulle hellre vara sjuk själv 100 gånger om än att ni ska må dåligt. Jag vet att ni har det mycket värre än vad jag har det men kan trots det inte hjälpa att alla dessa tankar ploppar upp i min bristpåsömnhålihuvudetallmäntförtvivlade lilla hjärna. Jag är långt ifrån perfekt. Jag gör så gott jag kan men många gånger blir det fel ändå. Esther och Alexander. Jag vet att ni ser mig som den som ska fixa det mesta. Jag älskar er, jag skäms över alla dessa tankar men jag är ingen övermänniska. Jag är bara mänsklig...


Alexander " Sjuklingen" Bäckgren

Igår började inskolningen på Esthers nya förskola. Idag satt en av pedagogerna och pratade lite med Esther om hennes familj. Jag höll mig som brukligt var i bakgrunden. När hon fick frågan "Kan du berätta lite om mamma och pappa?" svarade hon följande:

Min pappa ä ättesnäll och ättestark. Min mamma ä tokig och brukar kissa på sig.

Jaha, tack för den du!

Esther "VADFANFICKDUDETIFRÅN???" Bäckgren

... or not.

Jag har länge funderat över när Alexander ska börja visa tendenser till att vilja äta vällingen själv. Ett tag trodde jag att han var som killar i allmänhet dvs nöjd med att bara låta sig servas utan att själv behöva lyfta ett finger. Nu när han börjar närma sig ettårsdagen har han hör och häpna börjat haja detta med att själv greppa flaskan och föra den till sin söta, lilla mun. Än så länge går det lite sisådär men viljan finns och övning borde trots allt ge färdighet, eller? Under en vällingsession med Alexander inträffar ALLTID ett eller flera av följande scenarion. Har man RIKTIGT tur drämmer han i med en home run och kör all in.

1. Alexander ligger på rygg, tar flaskan, öppnar munnen, för flaskan till munnen, missar munnen och petar sig själv med pipen till flaskan i ögat. A blir asarg, mamma skrattar, A blir ännu argare och kastar vilt skrikande ner flaskan på golvet.

2. Alexander ligger på rygg, tar flaskan, öppnar munnen, för flaskan till munnen, börjar äta, kommer på att det är alldeles utmärkt att vända sig runt på mage medan han äter för att sen börja åla. Vällingen slutar av någon "konstig" anledning att rinna in i munnen. A blir asarg, mamma skrattar, A blir ännu argare, hittar flaskan och kastar vilt skrikande ner flaskan på golvet.

3. Alexander ligger på rygg, sträcker fram armarna för att ta flaskan, missbedömer avståndet på ca 1,5 dm, missar flaskan som istället för att hamna i hans händer landar i hans fejs. A blir asarg, mamma skrattar, A blir ännu argare, hittar flaskan och kastar vilt skrikande ner flaskan på golvet.

4. Alexander tycker plötsligt att det är roligt att kasta ner flaskan på golvet. Mamma skrattar inte. Det gör Alexander samtidigt som han lömskt telepaterar payback's a bitch. Mamma skrattar fortfarande inte. A skrattar som fan och kastar ner flaskan på golvet en gång till.

5. Alexander ligger på rygg, tar flaskan, öppnar munnen, för flaskan till munnen, äter lite och kastar sen iväg flaskan i sängen så vällingen skvätter. A skrattar, det gör inte mamma. A fortsätter " den roliga leken". Mamma och Alexander plaskar till slut runt i en vällingpöl. A skrattar, mamma suckar och byter lakan.

Han är tyvärr för liten för att riktigt greppa detta med learning by doing, så tyvärr ser varje vällingpass mer eller mindre ut som ovan nämnda punkter. Själv roar jag mig med att i förväg tippa på hur många scenarion av fem möjliga jag ska få äran av att uppleva nästa gång. Nu är det snart dags för välling och eftersom han är ganska trött tippar (BER) jag om två av fem.

To be continued...

E: Mamma jag saknar min moter.
Jag: Moster kan tyvärr inte komma, hon jobbar.
E: Ja vill ha min moter, min moter ä snäll! Jag saknar min moter.
Jag: Kan du inte sakna mamma istället?
E: Nä jag inte sakna dig mamma, du inte snäll. Du säga ja måste plocka upp mina gräjer du inte snäll som min moter.

Ett ögonblicks stolthet över de långa meningarna sen mörker. Tack för den du!

...pling pling.

Esther älskar Pippi Långstrump. Hon tittar inte speciellt mycket på tv men när hon väl kollar är detta DET ENDA SOM DUGER! Dessutom snöar hon in på ett avsnitt i taget vilket gör att hon efter ett tag kan dem mer eller mindre utantill.

För tillfället är det Pippi går i affärer som gäller. I slutet av avsnittet berättar Pippi en historia om en kines för en flicka som letar efter sin pappa. Efter ett tag sätter hon ett finger i varje ögonvrå, drar dem upp och ner för att imitera sneda "kinesögon" samtidigt som hon sjunger tjing tjong pling pling pling plong pliiiing.

Detta är numer Esthers standardnummer. Man vet aldrig var, man vet aldrig när men plötsligt slår hon till. Det kan vara i mataffären, när jag hämtar på förskolan, i lekparken, hemma, ja VAR SOM HELST.

Tänk er följande scenario. Jag och barnen är på ICA Solen i Storvreta. Plötsligt kör hon igång och där går den asiatiska mamman med en halvasiatisk avkomma som glatt gör drar sig i ögonvrårna och sjunger tjing tjong pling pling.

SKÄMSKUDDE NUUUUUUU TACK!!!

...tycker jag är gott.

Alexander älskar päron. Om han ska kunna tugga bitarna måste de vara ganska mjuka. Han slafsar glatt i sig bit efter bit men så småningom tar det stopp även i hans mage. Eftersom han inte kan uttrycka med ord att han är mätt använder han ett ytterst tydligt kroppsspråk för att visa att han inte vill ha mer. En handling säger trots allt mer än 1000 ord.

1. A kastar iväg ett par bitar tvärs över bordet. Tilläggas bör att han kastar LÅNGT SOM FAAAN! Han är helt klart en blivande stjärna i kast med liten boll.

2. Han tar en eller flera bitar i varje hand och klämmer sönder dem till ett kladdigt, gojsigt mos.

3. Detta mos börjar han sen smeta runt i ansiktet, på halsen och bakom öronen. La grande finale är att han gnuggar in resterande mos i håret.

4. Om det nu finns någon bit kvar försöker han slå dem genom bordet genom att stenhårt banka på de stackars bitarna med handflatan. Päronbitar och päronjuice skvätter högt och lågt medan han skrattar och skrattar.

5. När jag böjer mig fram för att avbryta den roliga leken grabbar han tag i mitt hår och/eller mina kläder med sina päronkletiga fingrar.

Efter det följer en halvtimmes brottningsmatch som involverar mamma, Alexander, en vattenkran och ett gäng våtservetter men det är en annan historia.

Min pappa är ättestark, han kan bära både mig och Ahander på samma gång å göra ättehög fart när jag gungar. De kan inte du mamma du ha inga muckler för du ä liten som mig.

Jaha, tack för den du.